Dottern praoar. (Ja, det är ett konstigt verb som kanske
inte finns.) Hon har sökt sig till ett café och halleluja – nu lyfts fjällen
sannerligen från det curlade barnets arma ögon. Här har hon levt i en livslögn
i femton år. Ända sedan första sandkakan har det hurrats och höjts till
skyarna. ”Titta, så fin! Vad duktig du är!” Trolldeg har formats. ”Men vad bra!
Har du gjort den själv?” Pepparkakor har tryckts ut. ”Det blev ju en…
grisgumma? Fantastiskt! ” Bullar har bakats och sålts till förmån för
klassresor. ”50 kronor för en bulle? Som hittat!”
Och så plötsligt. I köket på en kommersiell inrättning.
Caféägaren: Titta på mina kakor. Titta på dina. Gör om.
Tre gånger innan kakorna får godkänt.
Titta på mina kakor. Titta på dina. Gör om.
Välkommen till verkligheten, hjärtat.
Helena Helsing Mork
