Jag har en idé till en ny skattemodell. Jag tror att den här solidariska modellen är stendöd. Vi lever i en tid där allt kretsar kring oss själva och hur mycket vi synts i media. Solidaritet är just nu lika modernt som Bananlikör. Så min tanke bygger på att personifiera skatten. Skatten hamnar inte i ett svart, solidariskt hål längre, utan hos en människa. I år kanske jag betalar för en garderobiär på Stadsteatern. Vilken skillnad det gör! Då kan jag göra studiebesök och se på när mina pengar gör nytta i den skattefinansierade sektorn. Jag kanske tillbringar helgerna med att stå och granska hur han jobbar? ”Är det klokt att hänga den där kappan så långt in till höger?” säger jag och påminner subtilt om att det är jag som är chefen. Sen följer jag med och ser på när min garderobiär äter lunch. ”Är han inte lite för tjock?” säger jag till en passerande servitör. ”Gör lite mindre portion, det är ju ändå jag som står för fiolerna!” Plötsligt blir alla offentligt anställda, individuellt anställda. Sedda människor som inte jobbar åt ett stort, grått kollektiv - utan åt mig eller dig. Och du och jag betalar med glädje vår skatt och får varje år en möjlighet att bli välgörare åt en ny människa. Nästa år kanske just du får en mimartist? Jag ska ta upp det här med Anders Borg. Det är genialt, om jag får säga det själv.
Anders Tempelman
