TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Cold Turkey.

Jag tar min kalkon under armen och går hemåt. Det går sådär. Han sprattlar, flaxar och skriker hela tiden. Så till slut får jag lov att använda det illerkoppel som jag fått låna av en kompis. Kalkonen lommar bakom mig över Hötorget och väsnas fortfarande. Först tänker jag att han (eller hon, svårt att säga) är orolig, vi känner ju inte varandra ännu. Den måste känna sig lite som ett barnhemsbarn som blir hämtat av en okänd person. Så jag försöker klappa kalkonen och visa ömhet, skapa en relation mellan oss bortom kopplet. Jag nynnar en härlig barnvisa när den plötsligt biter mig i handen. ”Vi måste bjuda till båda två” säger jag anklagande och pekar med hela min blödande hand mot fågeln som nu flaxar med sina stora vingar och liksom ylar. Sen slår det mig att den kanske fryser om sina små fötter, så jag köper ett par lovikavantar i barnstorlek av en handlare.

Efter en del brottande lyckas jag få på dem, men när vi går vidare försöker kalkonen dra bort dem med näbben. Vantarna hänger slappt som stora strumpor från fötterna, det medger jag, men de skyddar mot kylan. Jag säger att den får skylla sig själv om vantarna åker av, jag tänker inte sätta på dem en gång till, då får du stå ditt kast. Så säger jag och drar den in i tunnelbanevagnen. Där uppför den sig också väldigt illa. Biter främlingar (huvudsakligen av utländsk härkomst, vilket genererar mig enormt) flaxar och till slut bajsar den inne i vagnen. Oförsvarligt, oacceptabelt. Jag säger till på skarpen och den sista biten hem pulsar vi genom snön under tystnad. Lovikavantarna har åkt av, men ingen av oss bryr sig längre. Hemma följer kalkonen med in i köket där jag förberett stuffingen. ”Nu vill jag inte ha några mer scener från din sida” säger jag och börjar slipa kniven.

Anders Tempelman

Svenskt know-how på export.

MIPS är en banbrytande ny teknologi som kommer att rädda liv. Vi har hjälpt till med varumärkesarbetet och därefter utvecklat ett grafiskt språk avsett för den internationella marknaden. Den nya logotypen ska vara väl synlig på hjälmtillverkarnas hjälmar och signalera att den är utrustad med MIPS teknologi. Och en pay-off, som när den används, förklarar att det handlar om någonting helt nytt i den här branschen.

Tonläget är bejakande, snarare än skrämmande. Som här i en trycksak.

Och så lite vetenskapligt.

Sen finns förstås en sajt där du kan bekanta dig med hela historien bakom MIPS.

Miljötänk i praktiken.

Jag storhandlar inför julen och känner att en man studerar mig på avstånd. Han ler lite överseende och skakar på huvudet. ”Nu förstår jag varför klimatkonferensen havererade” säger han och pekar mot min back med importerat, italienskt källvatten. Jag mäter honom med blicken. Jag känner igen sorten. En liten undernärd figur, uppväxt på baljväxter och som bara kan göra sig intressant genom att mästra främmande medmänniskor med sitt miljöengagemang. ”Jag tycker om vatten som har färdats” svarar jag poetiskt. ”Vatten som varit med om något, som bär på en historia. Inhemskt vatten smakar så inskränkt och provinsiellt” avslutar jag med ansiktet väldigt nära hans. Han ser illa berörd ut, börjar backa ifrån mig och jag följer efter.

”Tänk när de buteljerar isvattnet från våra smältande poler och säljer det. Vilken storslagen upplevelse, att få dricka vatten som är miljoner år gammalt och lika rent som planeten en gång var. Se det så!” ropar jag efter mannen som nu småspringer ut ur butiken med sin hink industriellt processad tofu från andra sidan jordklotet. Han hoppar in i sin sönderrrostade Saab V4 och sladdar ut från parkeringen. Sen går jag till charken och ber om lite av den där svenska skinkan som utfodrats med en annan gris. Mer inhemskt och lokalt än så finns inte.

Anders Tempelman

Vänta lite nu.

Elpriset upp 3700 % till följd av den Extrema Kylan?

Låt mig gräva lite i den inhemska ordspråksskatten och brista ut i ett uppriktigt: Marken är alltid frusen för lata svin.

Helena Helsing Mork

Mona Lisas leende.

Så har det hänt igen. En människa i nöd förbigås av missriktad tystnad.

Vi kan kalla henne Anna. Anna jobbar stenhårt som leende dotter på ett 75-årskalas av rang. Ler, ler och ler utan att en endaste gång ta sig tid att uppsöka en spegel. Och så sju timmar senare, i en hiss, fullkomligt attackeras hon av sin egen spegelbild: en persiljekvist stor som en syrenberså mellan framtänderna. Hon ser knappt sitt ansikte för alla krusblad. Inte ens långt framskriden gråstarr skulle kunna missa denna fadäs och ändå har ingen sagt något. Var har vi människors civilkurage egentligen? Var är de där vardagshjältarna det talas så varmt om? Anna kastades till vargarna och det enda hon idag kan glädja sig åt är att hon nu vet svaret på en av konstvärldens mest gäckande frågor: Mona Lisa hade ätit snittar med persiljekvist.

PS. Detta lilla (o-) smarta program jag skriver i är verkligen i högform idag. Varje gång jag i texten ovan skriver Mona, föreslår det att jag ska lägga till ett ”Strömberg” efteråt. Att jag skrev ”Lisa” efter Mona senast, har det liksom glömt bort. Det är någonting rörande med alltihop. Som en hund som aldrig slutar hoppas på att matte ska strunta i att äta det hon lagt upp på gaffeln och ge tuggan till honom istället. Det har aldrig hänt hittills, men nu då? Nu?

Helena Helsing Mork

Mitt förhållande till julen.

Jag förvandlas till Ernst Kirchsteiger och går runt i en flanellpyjamas med bägge händerna runt en varm kopp örtté och bara tänder levande ljus och lyssnar på julsånger. Jag tittar på morgon-tv i lotusställning och lär mig hur jag kan plantera hyacinterna och dekorera ytterdörren med saker från skogen. Sen samlar jag min familj, precis som Pernilla Wahlgren, och förvandlar köket till ett enda härligt kaos av bulldoft och julglädje.

Jag njuter enormt av att åka ut och handla julklappar också, bland alla härliga, generösa, stockholmare. Kanske får jag en stund för mig själv över en glögg på NK, innan alla klapparna är inköpta. Sen skriver jag rim och äter min hemlagade knäck ett par dagar före julafton. Långa, härliga rim på vers som fångar personen på pricken och samtidigt uttrycker min gränslösa kärlek.

I mellandagarna bygger jag en enorm snögubbe med alla barnen i kvarteret och blir den där härliga, varma killen som sen är stendöd resten av året.

Anders Tempelman

Sällsamheter i Stockholm.

Nää, tänker jag. New York är nog bra, men varför gå över ån efter vatten. Det är möjligt att ett besök i Central Park är som att vara med i en film. Men hör på den här då:

Står och funderar över ett par strumpbyxor på Twilfit när en man med en grillad chorizo i bröd, smyger fram bakom bh-hyllan. En Man, Ätandes Chorizo, stryker runt bland damunderkläderna och kastar njutningslystna blickar på satängen. Det är aldrig roligt med andras lunchlukt när man själv är oäten, men det här. Rena skräckfilmen. Var stod kamerateamet?

Och samma lunch, på postkontoret ett kvarter bort, står en gråhårig postkassörska med rosigt barnansikte och sorterar kuvert sjungandes (håll i er) ”Return to sender, address unknown…”.  Helt sant. Glatt leende iklädd en skjorta brandad med tydligt posthorn. Som i en pedagogisk barnmusikal. Saknades gjorde endast Pernilla, Niklas, Benjamin och några till Wahlgren.

Och medan jag upprymd smälter mina intryck på väg tillbaka till min arbetsmodul, ser jag en gammal dam med rollator skröplig stappla Kungsgatan fram. Tills bussen kommer åkande. Då Springer Hon Plötsligt i fatt den. Med rollator och allt. Rena Benny Hill-scenen.

Nää, tänker jag. New York är nog bra, men varför gå över ån efter vatten. Välkommen till Stockhiwood.

Helena Helsing Mork

En gång om året är all rättvisa satt ur spel.

Nu är den i antågande – den mest oblygt fräcka högtid vi har här i Sverige. Jag tänker förstås på lucia. Dagen när den sötaste, längsta och blondaste flickan utan vidare bortförklaringar väljs till årets viktigaste roll. En standardtärna som jag själv kan inte annat än tycka att det här är djupt orättvist.

OK, det finns en aktionsgrupp emot blonda lucior, det ska erkännas. Men allt den här rörelsen kommer upp med är att originallucian förmodligen var mörkhårig. Så vartannat år röstas, precis lika öppet och rakt, fram den sötaste, längsta och mörkaste flickan. Som om det vore bättre!

Vad är det för fel på oss råttfärgade? Den råttfärg de starke kallar sandré? När ska det bli vår tur att tyst och blitt stå och stråla framför tårögda nobelpristagare? En beige brud i vit förpackning. En ljusbrun ljusdrottning med dimmig blick. När? Jag bara undrar.

Helena Helsing Mork

Sprutmålning.

En god vän ringde nyligen och var lite knäckt. Han hade haft en tankbil ute på sitt nybyggda landställe för att tömma septiktanken. Killen som hanterade slamsugen hade precis fått ner slangen i brunnslocket när min kompis småsprang ner för slänten i tofflor och morgonrock för att säga hej. De utbytte några artighetsfraser innan killen slog på sugmaskinen. Sekunden efter hördes ljudet av ett antal toalettlock som slogs upp unisont. Männen tittade först på varandra, sen upp mot huset och därefter på spaken. Den där spaken som har två lägen. Ett för att suga upp. Ett för att tömma ut.

Anders Tempelman