TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Rudimentära organ.

OK. Visdomständerna härstammar från den tid när man redan i 20-årsåldern kunde behöva en tredje uppsättning tänder när de övriga av skörbjugg och allmän fellevnad fallit ut. Lilltån är extremt viktig för balansen. Blindtarmen jobbar i immunförsvaret. Halsmandlarna likaså. Men vad har det enda och snabbväxande hårstråt vid höger bröstvårta för roll? Skrämma påflugna inkräktare på flykten? Kittla en skumögd partner i grottmörkret? Leda tolv dibarn till bröstet? Linda kring en gren och fira sig ner med, på den tiden när mänskligheten bodde i träd? Det finns säkert massor med bra historiska skäl till varför det sitter där. Och varför det återkommer som en feberdröm. Det är bara det att jag inte vet.

Helena Helsing Mork

Kulturlunch.

Jag småspringer ner till Dramaten på lunchen. Det är så halt att jag glider på skosulorna hela vägen nedför Hamngatan. Passerar den konstiga mannen som bara har shorts på sig även mitt i vintern och ett hårsvall som Art Garfunkel. (Tänk könshår från 70-talet.) Biljettkassan på Dramaten öppnar 12 och det är kö. Jag är yngst och flämtar, vilket möts med ogillande blickan med inslag av grön starr. Med biljetterna i plånboken liksom hasar jag mig vidare till Nationalmuseum. Jag betalar 100:- och går upp två plan för att stirra beundrande på Caravaggios ”Den helige Franciscus”. Jag flackar med blicken mellan originalet och kopian som hänger bredvid och fnyser lite föraktfullt åt kopian, som om det vore helt uppenbart vilken klåpar som gjort vad. Sen skummar jag igenom texterna om hur man avgjorde äkthetsfrågan, men jag står kvar tillräckligt länge för att ge intryck av att läsa enormt grundligt. Jag lägger pekfingret över munnen och liksom hummar och nickar, som man bör göra när man är kulturell. Kanske ler jag introvert också, det är svårt att säga. Sen halkar jag nöjt tillbaka till jobbet och skriver en okritisk hyllning till en produkt som ingen vill ha och ingen behöver. Jag gör det så övertygande att jag blir rörd.

Anders Tempelman

En present, till oss båda.

Blocket är fantastiskt. I helgen fick jag hem ett exemplar av försvarets fårskinnspäls, helt intakt och oanvänd från beredskapsåret 1941. Den är vit, enorm och väger 3,4 kilo. Jag köpte den till min fru, som ett alternativ till burka. Jag har länge retat mig på att andra män glor på henne och nu syns hon knappt alls när hon hasar sig fram mellan arbete och hem. Jag är övertygad om att hon också ser det positiva med att inte bli betraktad som objekt längre, utan mer som en hybrid mellan ett får och ett isberg.

Anders Tempelman

Kreativ ångest in i det sista.

Länge var en fågel lite av en ögonbrynshöjare. Sedan kom rosen, segelbåten, hjärtat. Idag är korslagda golfklubbor, skiftnycklar och jaktgevär inga konstigheter. Och nu träder färgen in. Vad har hänt med dödsannonsen? Kan vi inte någon gång få släppa taget och bara acceptera ett slätstruket kors som slutkläm på ett liv med ständiga försök att personifiera? Ska vi behöva se en utveckling där reklambyråer får uppdraget? Och kanske som en följd av detta, en ny klass i Guldägget?

 

”Det här är kommunikation. Rakt och enkelt. Jag ser direkt vem som dött. Snyggt typat och ändå personligt.”

”Visst det funkar, men är det vad vi ska bedöma i den här tävlingen? Då finns ju 100-wattaren menar jag.”

”Och man har ju sett det förut.”

”Då är det snarare den här blågula som tilltalar mig. Man säger att den avlidne är svensk och inget mer.”

”Men vill man inte veta vem som dött?”

”Blir man intresserad så tar man ju reda på det. Alltså hur många dödsannonser berättar inte hur tydligt som helst vem som dött, men fångar det läsaren?”

”Det som är så bra är ju att man direkt ser att – ok, här dog en som bodde här helt enkelt.”

”Så jääävla smart.”

”Men man har ju sett det förut.”

”Jag lurar lite på den här med rubriken ”Kors i taket.” Den har nåt…”

”Japp: en ordvits.”

”Jo men jag läste på nån blogg att den där killen ligger begrav under Feskekyrka så det blir ju lite mer substans då.”

”Fast det har ju gjorts förut.”

”Är det ingen mer än jag som gillar den här som pekar på dödsannonsen bredvid och säger att här ligger en till.”

”Jag fattar faktiskt inte den.”

”Den är ju briljant.”

”Briljant.”

”Briljant.”

”Fast den har ju gjorts...”

”Dessutom har den gått som banner också.”

”Faktiskt. Den är kul men frågan är om den inte borde tävla i webbklassen.”

”Den är med där också.”

”Men det är väl en dödsannons?”

”OCH reklam för likbilen.”

”Jag fick den hem som DM också. Adresserad.”

”Integrerad?”

”Så jäääävla smart.”

Helena Helsing Mork

Eftersom kunden alltid har rätt.

Nää. Jag ångrade mig. Gick tillbaka till affären och lämnade tillbaka den lilla burken med ansiktskräm för mogen hy.

-       Alltså tyvärr, sa tjejen bakom disken. Vi kan inte ta tillbaka crèmer som sigillet är brutet på.

-       Vilket sigill? Sa jag.

-       Cellofanet runt asken, sa hon.

-       Snillen spekulerar, sa jag. Hade asken ens haft ett cellofan?

-       Du kan ha använt crèmen, sa hon. Vi kan inte sälja en använd crème.

-       Ser den använd ut? Sa jag.

-       Vi måste tänka på kunden, sa hon.

-       Exakt. Sa jag. Den här kunden har inte ens öppnat asken, tex.

-       Jag kan ge dig ett tillgodokvitto, det kan jag göra. Sa hon.

Tillgodokvitto är att hälsa med armbågen. Detaljhandelns falskaste leende. Kanske är det därför jag där och då släpper en aning på impulskontrollen, öppnar asken, tar ut burken, vrider upp locket och sticker ner pekfingret ända till botten. Det är för all del en mycket liten burk och därför inte så djupt. Men det gör ändå intryck på expediten, det kan jag se. Inte minst när jag noga fettar in mina händer med klicken.

-       Sådärja, nu är den använd, säger jag. Hur blir det med tillgodokvittot?

Resten av dagen tvingas jag ta anteckningar via diktafon. Fingrarna har stannat i ett styvt, slätt, spretande läge. Pekande lite lätt uppåt.

Helena Helsing Mork

Ansiktsburk.

Den torra vinterluften gör sig påmind och nu befinner vi oss mitt i den tid när man bör ”skämma bort sin hy”, ge den ”fukt inte fett” och ”frossa i hudens egna fuktbarriärer”.

Jag går till affären. Tänker fukt (inte fett) och greppar en burk under rubriken ”moister”.

Men så lätt ska det inte vara. Alldeles bredvid hittar jag nu nämligen en burk placerad under rubriken ”Prevents wrinkels”. Vad tusan, tänker jag. Kan väl aldrig skada. Finns tekniken vore jag väl dum om jag inte använde mig av den.

Det är då jag ser burken med det lovande löftet ”Anti Wrinkel”. Här kan man alltså välja mellan att förhindra rynkorna eller att slippa dem helt. Eller? Ja inte vet jag, men varför chansa.

Vid det här laget har jag uppenbarligen stannat för länge vid hyllan med fuktkräm, dessutom  klädd i en alldeles för stor dunjacka. En flicka som för dagen klätt sitt ansikte i en masonitliknande foundation, närmar sig plexileende. Så även en vakt. Jag spretar med fingrarna för att visa att jag inte försöker smuggla ner något innanför jackan.

Det är nu min blick faller på den minsta burken i hyllsystemet. En liten syrenfärgad skapelse med funktionen Firm/Lift. Låter lite stelt, men samtidigt tryggt och beständigt i en värld i förändring.

-       Skulle du välja den här? frågar jag expediten och känner mig tvungen att lägga till ”om du var jag, alltså.”

Hon svarar att den lilla lila är för mogen hy och att för mig kan nog en lättare kräm duga. Jag känner mig smickrad men också lite på min vakt. Är det här inte samma typ av expedit som säger att man ska ta storlek 36-38 i strumpbyxor också? När man vet att de kommer att sitta lågt i grenen. Var kommer de expediterna ifrån, de som närmast tvångsmässigt måste rekommendera något som är för litet. Och är det samma sak hon håller på med här?

Jag tackar ändå översvallande, skojar lite om att ”man ju inte vill bränna av det tyngsta artilleriet i förtid” (men ser att hon inte förstår vare sig ordet artilleri eller förtid) och tar den burk hon rekommenderar. Så fort hon gått byter jag dock snabbt till den lila burken. Den är dyr, den luktar påträngande och instängt av ros och jag kommer inte att använda den. 

Helena Helsing Mork

Nyårsafton på 70-talet.

Vi bestämde oss för att ha ett 70-tals tema på nyårsfesten. Vi gick på Myrornas och köpte porslin, dukar, glas och kläder. Min fru hittade en gräll, batikliknande klänning som Di Leva skulle älskat. Jag hittade en basker/keps i brun sammet, beige nyloskjorta, beige, bred slips och en kavaj med slag, stora som måsvingar.

Vi bjöd på San Fransico (vodka, bananlikör, juice) till fördrink tillsammans med salta pinnar och kringlor. Förrätten var en svit med krustader med olika fyllning och till huvudätt serverades oxfilé provencale med ett Beajoulaisvin. Till detta en potatisgratäng i en brun s.k ungsfast form. Efterrätten? Glass au four, vad annars?

Efter 12-slaget åkte karaokemaskinen fram och hits från 70-talet avlöste varandra. Sen när festen led mot sitt slut så plockades plötsligt en salladsskål fram och bilnycklar samlades in. Det var Kjells nya, finska kvinna som drev på, nästan lite maniskt tyckte jag. Speciellt med tanke på att hon och Kjell just blivit ihop. Då undrade jag om inte nyckelparty var mer ett 60-tals fenomen. Men finskan skrattade ett finskt skratt, låtsades blunda och greppade direkt mina bilnycklar med sina knubbiga fingrar. Jag försökte först med att det var en firmabil och att den hon i så fall skulle ligga med var Rolf Sundberg på GE Money Bank. Men hon släpade iväg mig samtidigt som jag höll något anförande om att 70-talet handlade mer om att röka hasch och ha diffusa föreställningar om ett klasslöst samhälle.

Utanför hennes mexitegelhus fick jag för första gången grepp med mina näbbstövlar och slet mig loss ur hennes grepp. Jag sprang gråtandes hela vägen hem. Jag kände mig som man bara kunde göra på 2000-talet - kränkt och bestört.

Anders Tempelman

Early adopters.

 

 

Det hör till julhelgens små friheter att få vara lite tidsvill. Sålunda kan man vingla ut i vintermörkret väl fylld av revbenspjäll och dessertvin i tron att klockan är midnatt, fast hon bara är tjugo över fem på eftermiddagen. Och det är helt ok. Under en sådan promenad i jakt på frisk luft och någonting som inte luktar kryddnejlika, händer det nästan alltid att man snubblar på en gran som någon slängt ut fast julen knappt har börjat. Och jag undrar alltid varför. Vad får en människa att slänga sin julgran redan på annandagen? Jag menar, kom igen. Vi talar Högtid Pågår.

För den som ens tänker tanken att kasta ut det pyntade julhemmets främsta prydnad före Tjugonde dag Knut, vill jag nu bara säga att 1) jag vet hur ni tänker. 2) ni har fel. Så här är det nämligen:

Den som slänger sin gran den 26 december går efter förrättat ärende med största säkerhet raka vägen till 7 Eleven och köper en semla.  I början av februari börjar han jaga turkcypriotisk färskpotatis, för att kasta sig över några stackars uppskrämda jordgubbar redan i april. I juni tinas det upp kräftor och knappt har augusti börjat så köper han småcitrus på någon fruktaffär utan sinne för stil. Glöggen värmer han på tidig oktober och Lilljulafton sätts till november. Klart han vill bli av med granen annandag jul. Men vad har han vunnit?

Helena Helsing Mork