TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Att ljuga sig till ett öde.

Jodå, man kan göra goda gärningar, vinna guldmedaljer, vara känd i största allmänhet eller rent av se otroligt bra ut. Men man kan också ha ascendenten i vågen. Ok, rättelse: man kan vara skorpion och ha ascendenten i vågen.

Sittandes på en Mycket Härlig Middag härförleden hörde jag mig själv vara tyst för länge i en diskussion jag inte riktigt behärskade och så sa jag det bara: ”Själv tror jag att jag har ascendenten i vågen.”

Diskussionen hade cirklat ett bra tag kring skorpioner eftersom de flesta av oss var novemberbarn. Och nu gicks det in på överkursen: ascendenten.

Det blev tyst. Därpå respektfullt jubel. Spontana applåder. Kramar. Utbyte av blickar. Årgångsvin korkades upp. Den grottlagrade Gruyèren kom fram. Det visade sig vara otroligt ovanligt rent av sällsynt med skorpioner med ascendenten i vågen. Tänk Tre skilling banko. Gul.

Vad gör man? Betonar ordet ”tror”?

Väl hemma får jag ändå ett visst behov av att krypa till korset. Jag mailar skamset min mest hängivna vän och ger henne på vinst och förlust födelsedatum och plats.

Nu tror jag ju inte på det här. Det vill jag ju verkligen betona.

Men det finns ändå en intressant aspekt i alltihop. För naturligtvis har jag inte ascendenten i vågen.

Och vem skulle ljuga om en sån sak? Naturligtvis en som inte har det! En ”beräknelig och slug person” med ascendenten i de banala fiskarna nämligen.  En som ”spelar på ord, argumenterar, kritiserar, skämtar, är ironisk, och gycklar… En verkligt tafatt figur.” för att citera något ur det föga smickrande horoskopet.

Helena Helsing Mork 

Feber.

Så är man sjuk igen. Ett unikt tillfälle att få tycka synd om sig själv och bli lite mer känslomässig än vad man annars är.

Jag ligger och alternerera mellan en bok om ett getto i polen på 30-talet och en annan om en ofullbordad kärlekshistoria som pågår i 20 år. Sen undrar jag hur mycket feber jag har och söker igenom hela huset efter en febertermometer. Efter en fruktlös timma faller jag ihop i soffan och blickar håglöst ut genom fönstret där en termometer visar -9 grader. Jag kommer då på att jag har flera utomhustermometrar i huset och kastar mig upp och inspekterar samtliga.

En är digital och har en liten sladd med en liten knopp som hänger utanför fönsterbläcket. En annan är en traditionell, penisliknande med riktigt kvicksilver i sig. (Symbolik?) Sen hittar jag vår inomhustermometer också, en kastrulliknande sak som just nu proklamerar 18 grader. Till sist står jag i köket och blickar ner på den vassa stålspiken som genom en ståltråd förbinds till ungstermometern. Min hjärna går på högvarv, desperat efter att få veta hur nära döden jag är. Jag väger mina möjligheter.

Att skruva loss den penisformade termometern utomhus just nu framstår som omöjligt. Den stora, runda inomhustermometern vet jag inte riktigt hur jag skulle hantera. Mitt ögonmått säger mig att den antagligen inte skulle rymmas i någon av mina tänkbara håligheter. Jag prövar i alla fall att sätta mig på den i hopp om att få en indikation av min inre temperatur, men den är obekväm och jag liksom rullar runt på den hela tiden. Den digitala utomhustermometern ser annars väldigt lovande ut, men jag får inte upp fönstret.

Så när min fru och mina barn kommer hem står jag lätt framåtböjd vid ugnen med köttermometern i stjärten. Jag följer värmeutvecklingen på den lilla displayen. ”Jag närmar mig oxfilé” säger jag oroligt. De lämnar köket ordlöst. När jag följer efter hör jag ljudet av en stålspik som faller till marken. Eller är det mitt äktenskap?

Anders Tempelman

Bytt e bytt.

Vad är det som gör en låt plågsamt efterhängsen?

Du vaknar upp en morgon med en Darin-dänga du hört EN gång instängd i ditt snorfyllda huvud: ”It hurts, it hurts, it hurts to say I´m sorry!” Typ.

Så äter du frukost och ber att få byta låt med dottern. På vinst och förlust, liksom. Det är ett vågspel, men hon ställer upp. Man MÅSTE ställa upp. Det är en högst retorisk fråga.

Du kraxar fram din Darin-dänga och hon hukar, men det är försent. Hon tar emot den med bister uppsyn men har sitt trumfkort kvar. Så hon levererar:

”Kom, kom, kom, som, som, sommaren, när det tam tam lockar och drar…”

Å nej! Jag ångrar mig! Darin, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Men det går ju förstås inte. Bytt är bytt, kommer aldrig igen. Vi går till jobb och skola med varsin plåga hängande över oss.

Men vänta! Kanske att någon som läser detta kan få det lika jobbigt? Delad plåga är… halv plåga? Känns redan lite bättre!

Helena Helsing Mork

Till andra sidan jorden.

Som jag nämnt tidigare har jag gått med i organisation för att byta hus med andra människor på semestern. (En del läsare har okänsligt föreslagit att jag borde överväga ett mer permanent byte.) Nu har jag snart varit med i ett år och egentligen inte fått något intressant napp alls. Kanske var jag naiv när jag trodde att en 60-tals villa (blå lättbetong) i en en trött förort till Stockholm skulle locka någon att släppa ifrån sig sitt strandnära palats i Californien eller Italien? Jag höll på att ge upp hoppet tills för några veckor sedan, när en kvinna från Australien hörde av sig. Hon har ett hus några mil söder om Sydney, mitt i en nationalpark, precis vid havet.

Så nu är det bestämt. En hel månad ska jag dricka Fosters, försöka simma med vithaj (det ska vara en så frigörande upplevelse) och oavbrutet påpeka för australiensarna att Sydney Opera house är belagt med svenskt kakel från Höganäs. Sen tänkte jag också passa på att träffa det produktionsbolag som vill se mig i uppföljaren till Krokodiljägaren. ”The Swedish Croc Hunter”, där jag ska fånga in krokodiler som rymt ner i kloaksystemen, utrustad enbart med gula gummistövlar, ett fisknät och en fläskfilé. Jag tänker också passa på att träffa Cate Blanchett igen, för att försöka förmå henne att sluta ringa och terrorisera mig och min familj. Hon måste gå vidare och jag tror att ett fysiskt möte är precis rätt medicin. Fortsättning följer.

Anders Tempelman

Vill Inte Ha.

Nej IsaDora, nu har du gått för långt. Den vibrerande maskaraborsten som

gör jobbet med tre olika hastigheter (Tre Olika Hastigheter) är lite av ett skott ovan målet, om du frågar mig. Och det gör du ju. Varje reklampaus, nämligen.

Hur ska jag tänka? En hastighet när jag målar fransarna. En när jag målar dem snabbt. Och en när det verkligen ska gå rejält undan - tänk vinterkräksjuka och lååång kö till toaletten?

Och då har jag ändå inte ifrågasatt själva huvudargumentet: att borsten överhuvudtaget rör sig. Varför gör den det?

Jag lever mig in:

Prövar med lite skoputs på eltandborsten och får till ett resultat liknande en blåtira. Känns inte bra. Ställer mig vid spegeln med den vanliga stenåldersmaskaran i handen och försöker intala mig att den är stel, tung, stationär. Går inte på det.

Så hur ser målgruppen ut? Vem har på allvar saknat en eldriven maskaraborste? Vem har så toviga ögonfransar att man blir trött i handen av att reda ut och separera, balsamera och bena upp och därför med ett ”äntligen!” på lätta fötter studsar till affären och inhandlar svaret på timmar av manuellt maskarajobb? Någon i Vildingarnas land?

Helena Helsing Mork

Att bli erkänd efter sin död.

Riktigt stora konstnärer får aldrig något erkännande under sin livstid, utan först efter sin död. Därför har jag bestämt mig för att publicera extra mycket efter min död. Det gör jag genom att skriva som en idiot och senarelägga själva publiceringen. Sisådär 30 år fram i tiden har jag satt vår programvara på. Längre än så vill jag inte var med. Skulle jag leva längre, får jag ändra publiceringsdatumet vecka för vecka, tills dess att jag känner livsanden lämna mig. Det som då kommer att brisera är en hybrid mellan Kafka, MAD, Dostoyevsky, Bamse, Murakami och Erich Fromm.

Skulle jag däremot bli överkörd av en buss i morgon, då kan man säga att det blir ett väldigt långt uppehåll mellan mina inlägg. Men det är inget att göra åt då. För att säkerställa kanoniseringen av mig har jag också funderat på att formge omslaget, skriva filmmanuset, sälja reklamrättigheterna till en amerikansk snabbmatskedja och designa den serie sadistiska leksaker som oundvikligen kommer att efterfrågas. De enda små svagheterna som min plan har, är att jag egentligen kanske inte har någonting vettigt att skriva om och att det lilla kvicksilverbatteriet som styr just klockan i datorn slutar att fungera. Annars är det idiotsäkert.

Delge mig gärna era egna funderingar kring hur ni ska överleva livet.

Anders Tempelman

Tänk vad mycket djupsinne man ändå går omkring och bär på.

Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Låt mig sitta i ditt minne på en liten, liten pinne. Men om pinnen blir för kort, trillar jag ur minnet bort.

Du är rosen, jag är törnet. Glöm ej vännen här på hörnet.

Idag är första dagen i resten av ditt liv.

Fordra lite, mycket ge. Det är livets ABC.

Det finns inget dåligt väder. Det finns bara dåliga kläder.

Blott Sverige svenska krusbär har.

Räkna inte de dagar som gått, räkna de dagar du minns.

Om jag fick leva om mitt liv, skulle jag ha fler ögonblick och färre planer.

 

Och så den gamla dassklassikern:

Om jag kunde skita guld, skulle jag betala skuld. Aldrig mer handla på krita. Bara sitta här och skita.

Helena Helsing Mork

Modeveckan, gäsp.

Jag vet inte någon bransch som jag tycker är så pretentiös och löjlig som modebranschen. Uppenbarligen är känslorna besvarade, för de har aldrig velat jobba med mig heller. Däremot har jag fått min beskärda del av modefotografer, hår, make och stylister. Ett entourage som helst går runt med pälsmössa, 35 armband, skojiga glasögon och använder oavbrutet begreppet ”rätt känsla” som ett substitut för idé och tanke.

De rör sig i flock och skrattar som hyenor åt folk som lever vanliga liv och inte är sjukligt intresserade av kläder. Deras arbetsmetod består huvudsakligen i att bläddra i internationella modemagasin, riva ut bilder och citat (som de inte begriper innebörden av) och sen klistra dem osystematiskt på en vägg. Sen anlitas en modell eller två som är det mest anorektiska marknaden kan uppbringa just nu.

Under hela fotograferingen står hyenorna sen och pendlar helt slumpmässigt mellan att säga ”love it” eller ”hate it” samtidigt som de smörjer in sig med hudlotion och kollar in sig själva i spegeln. Slutresultatet blir en bildsvit som är skakande lik samma bilder som de rev ut i tidningarna tidigare, men snäppet sämre. Det är en fotomodell som poserar i en artificiell miljö och antingen ser ut att vara våldtagen, drogad eller lobotomerad. Gärna en kombination. ”Helt rätt känsla” säger hyenorna, lägger huvudena på sned och ser sammanbitna ut. Bifogar en bild på en bag som hovnarcissisten Marc Jacobs har gjort och som säger en hel del om hur skakande lite modebranschen har att säga.

Anders Tempelman

Hjältarna.

Å ni fantastiska män som vet hur man angör en annan man stående vid skorstenen på ett av is och snö extremt halt, lutande tak till ett sexvångingshus. Och så ni där nere. Som visslar i visselpipa: En gång för ”Sluta skotta Berra! Det kommer en kontorsråtta här som måste gå förbi exakt här och nu.” Två gånger för ”Fältet är fritt, ner med skiten.”

Kan vi andra tänka oss att gå en liten omväg på tre-fyra meter för att de ska få utföra sitt jobb i fred och rädda oss från istappsdöden?

Jag påstår att vi kan det. Att vi får lägga vår rätt att gå längs med husväggen åt sidan för en större och bättre sak. Vi får åbäka oss. Bryta traditioner. Vika av från utstakade vägar och underkasta oss nya och obekväma regler. Svårt? Javisst. Men, jag menar blott. Lev dig in människa! Det är ju bedrift nog att frosta av frysen!

Helena Helsing Mork

Odlat jättenära.

Närodlat är visst ordet just nu. Jag tänkte på det när jag handlade senaste och stannade till inför det ni ser på bilden. Kan det bli mer närodlat än såhär? Jag har aldrig ätit den här delen av fåret tidigare, men slogs av hur lågt kilopriset var. Och fåret är ju ett fritt strövande djur, vilket i högsta grad omfattar den här kroppsdelen. Majestätiskt vajande i den varma sensommarbrisen på en ängssluttning i solnedgången. Musik; något av Petterson-Berger. Men varför hade de stoppat in tre stycken i förpackningen? Det var ett misstag som väckte associationer om att allting inte stod riktigt rätt till. Jag strövade vidare i butiken, mot mer hemtama jaktmarker.

Anders Tempelman