TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Kronan kallar.

De har ringt från Hovet och frågat om jag vill skriva någon sorts hyllning till brudparet. Planen är att texten ska broderas in i en väggbonad på 9x2 meter och hängas på slottet för eftervärlden.

”Aldrig i livet. Vad tror ni om mig? Jag är helt emot ärvda titlar och betraktar mig själv som republikan. Det finns ingenting ni kan erbjuda mig som kan få mig att göra våld på mina ideal i den här frågan” sa jag animerat.

”Ska vi säga 100.000 kronor?” sa tanten på Hovet.

”När vill ni ha den färdiga texten?” svarade jag.

Anders Tempelman

Du fula, nya värld.

Det börjar byggas i Sverige igen. Det är positivt. I Stockholms förorter byggs nya köpcenter, stormarknader, skolor, kontor, daghem och idrottsanläggningar. Problemet är bara att allt ser ut som baracker. Som någonting tillfälligt, i väntan på det riktiga bygget.

Fyrkantiga lådor med platta tak i tjärpapp och helt utan karaktär står och lyser i sin fulhet, tills fukten och möglet oundvikligen tar över. Jag kan inte längre skilja mellan den nya skolan och barackerna där byggarna äter lunch. Är det här ett utslag av snålhet och dumhet, eller är det någonting mer allvarligt och djupt liggande? En håglöshet inför sin egen dödlighet och planetens annalkande död, tänker jag då. En makroversion av ”vad är vitsen med att duscha innan festen, jag kommer ju ändå inte att träffa någon.”

Jag vill se nya skolor i tegel och sten som står sig i 250 år. Jag vill se idrottsanläggningar som ser ut som som Stockholms Stadion, inte hangarer. Barack-Sverige måste få ett slut.

Om du inte håller med mig, är du en del av problemet.

Anders Tempelman

Lokala initiativ.

Fredrik Lindström myntade härförleden ordet Charkbältet. Och menade då om jag inte minns fel Skåne. (Eller, vad vet jag om det förresten? Han kanske inte alls myntade det. Det kanske är ett begrepp ni går och bär på lite till mans. Charkbälte.)

Hursomhelst. Nu hade Charkbältet dragit sig lite längre norrut, till Roslagen och vi var några hungriga förbipasserande som ville njuta dess frukter. Köttfrukter då.

Oxfilé 79 kr/kg, stod det på en skylt. Polsk direktimport. Fruset från Ruhr. Hängmörat från Vitryssland. Vi blev lite fundersamma. Var fanns det närproducerade?

”Har ni lammkött?” frågade vi köttproducenten som dök upp som från ingenstans. Han log med felfria tänder.

”Mmmm. Vi ska måla om och fixa till här vilken dag som helst”, svarade han och viftade med handen åt något obestämbart håll.

”Oxfilén är slut för tillfället”, fortsatte han vidare lite lagom opåkallat. ”Men vi har frusen ryggbiff, rostbiff och fläskfilé från Ignalina.”

Alltså man vill ju inte vara sån, men lite tveksam blev jag ändå till hela upplägget. Och när jag tittade ner i den stora frysboxen: Var var kotletterna? Racksen? Det här var mer… klumpar. Och hade man inte hört om ett eller ett par ouppklarade försvinnanden i just Roslagen?

”Har ni inget gårdskött?” undrade vi på vant Vasastadsmanér. Nu var vi ju ändå inte bara på bondens marknad utan rent av på hans marker.

”Nej, men vi tar knappt nån mellanskillnad på det här.” Leende plockade mannen upp en djupfryst köttklubba och vägde den prövande i handen. La tillbaka den och spritade händerna grundligt. Välmanikyrerade naglar.

”Jättekul att ni har öppnat”, sa vi och backade. ”Nu när grillsäsongen är i antågande och allting. Nästa gång tar vi med oss plånboken.”

Vi satte oss i bilen igen. Och ja, vi var glada för den där automatiska låsfunktionen. 

Helena Helsing Mork

18 mars.

Det är fler än rådjuren som har det svårt så här års. Individer med skör benstomme, de tidiga pollenallergikerna och så vi ansiktsdyslektiker.

Efter några härliga månader med blicken fastnaglad vid marken på jakt efter sandade partier, följde en period när vi tittade uppåt för att se var istapparna skulle falla härnäst (jfr nattduellen i Mästarnas Mästare). Men nu, nu tvingas vi plötsligt lyfta våra blickar till en mer kontaktbar nivå och då är de där direkt: de välbekanta ansiktena man inte riktigt kan placera. Är det en Idol-tvåa eller en branschkollega som kommer gående därborta? Har jag en konstig lugg eller ler den där tjejen för att vi känner varandra? Det här är svåra tider för en marginaliserad grupp i samhället. Döm oss inte för hårt om vi fladdrar osäkert med blicken.

 

I övrigt kan man bara konstatera att efter åttiosju utslagsheat i stafettskidskytte och hundrafjorton delfinaler i melodifestivalen, kan äntligen kronprinsessföljetången ta fart på allvar. SvD börjar från grunden med ett reportage om tillverkningen av de åror som ska föra de nygifta över Strömmen.  Årorna. Kan man säga att vi kommit ungefär till en delfinal i Örkelljunga kommun?

Tre månader kvar.

Helena Helsing Mork

Mansförakt.

Så jag sitter på en middag och blir placerad bredvid en vilt främmande kvinna. Innan första tuggan av förrätten nått magmunnen berättar hon att hon är skild sedan några år. ”Jaha” säger jag och vet inte riktigt hur jag tar det vidare. Men det vet hon och pratar lite maniskt på om hur bra hon har det, hur högt hon värderar sin frihet och hur hemsk hennes fd man var. Till huvudrätten har hon hunnit avhandla hur svårt det är att träffa en ny man. Jag tror att jag nickar på rätt ställen och växlar mellan att le och nicka instämmande. Det är då det kommer.

”Du vet, det är inga män som klarar av starka kvinnor. Jag har mycket skinn på näsan och vet vad jag vill, det skrämmer män. De föredrar små, unga bimbos som sitter och tittar beundrande på dem och helst inte pratar alls. Och då får det vara för mig. Jag lever hellre ensam än att reducera mig själv till ett objekt. Förstår du vad jag menar?”

Jag harklar mig, mest för att försäkra mig om att jag fortfarande har fungerade stämband efter så lång tid av total inaktivitet. ”Så att du är enormt självupptagen och ointressant har ingenting med saken att göra?”

Sen sägs det inte så mycket mer vid vår ända av bordet.

Anders Tempelman

Eftersom det inte är de stora inkomsterna man blir rik av.

Som det eksembarn jag var har jag smort in min kropp med åtskilliga liter mjukgörande och kortison på bestämda tider under hela min uppväxt. Under ett par år låste jag in munnen för natten i en sk nattandställning inkluderande lösgom och skena. På bestämda tider. Jag åt p-piller. (Regelbundet – ligger liksom i dealen.) Skriver dagbok varje kväll sedan skrivkonsten uppfanns. Ställer väckarklockan varje dag. Väcker barnen. Hämtar sedan några månader familjens post i ett för ändamålet avsedd postbox i trapphuset. Som kräver nyckel. Varje dag.

Jag är en rutinmässig individ, inrutad i tillvarons måsten och mönster.

Så hur svårt kan det rimligen vara att komma ihåg att ta med sin av rester fyllda lunchlåda?! 

Helena Helsing Mork

Nytt uppdrag.

Vi har just fått förtroendet att ta hand om det gamla fina plåstervarumärket Salvequick som idag gör nytta på 8 marknader.

Islossning.

Det gick ett skalv genom huset när snömassorna släppte från taket. Det lilla taket i plexiglas ovanför entrén krossades och räcket till altanen slogs sönder. Mer förbluffad än förbannad ringde jag mitt försäkringsbolag. Det måste vara den här typen av skador som hemförsäkringen ska täcka? Den har ju inte täckt någonting annat under de ca 20 år som vi bott i vårt hus. Jag lämnade mitt nummer i telefonkön hos Salus Ansvar. En kvart senare ringde en man utan egenskaper upp, jag fick direkt känslan av att han satt i sin hemmiljö i en stuga i Dalarna. Troligen naken, men det är svårt att belägga.

-Så nu undrar jag om det täcks av min hemförsäkring?

-Ojojoj, nu måste jag logga in igen.

-Förlåt?

-Datorn. Det är något med systemet idag, jag måste logga in flera gånger här för att komma åt systemet. Jag gör ju inte det här så ofta.

-Inte?

Lång tystnad. Simulerade tangentljud, antagligen en tesked inlindad i hushållspapper som slås slumpmässigt mot en kaffekopp.

-Nu så. Vad frågade du nu igen?

Jag berättade igen.

-Jag tror inte att det täcks av försäkringen.

-Tror?

-Ja, jag är inte riktigt säker. Jag kan be någon annan att ringa upp dig för att ge ett mer klart besked.

-Men hur svårt kan det vara?

-Jaa...vänta. Jag kan fråga en annan här.

Jag sitter och lyssnar på hans nakna fötter som trampar över det knarrande furgolvet till en låtsaskollega. Antagligen en nallebjörn med kostym och glasögon som sitter i gungstolen framför braskaminen. Mannen mumlar något och kommer sen tillbaka till luren.

-Nej, det täcks antagligen inte.

Då tröttnar jag.

-Det är ingen annan där va?

-Jo....vad menar du? Vi är många här på skadeavdelningen.

-Bra, be dem att ropa då, så att jag får höra.

-De är på lunch.

-Jaha. Han du just frågade då?

-.....eh.....Göran?

-Whatever, be honom att ropa till.

-....javisst...Göran vad är klockan?

Jag hör samma röst svara klockslaget, fast med handen framför munnen.

-Men det där var ju du, med handen för munnen.

Han lägger på luren. Uppenbarligen i större behov av skadereglering än jag.

Anders Tempelman