TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Har ni hört den om prinsessan och drängen ...?

Vad ska den nyfödda heta? Ja, förutom att den frågan ju måste besvaras med ”Ingrid”, känner jag att det finns betydligt viktigare namn- och nytt-frågor att diskutera. Sidan med samma namn, nämligen.

Varför tog DN inte chansen när de hade möjligheten? Hur kommer det sig att man inte gjorde om eller kanske helt tog bort tidningssveriges märkligaste sida, när man ändå förnyade resten av tidningen? För er som inte tänkt på Namn&Nytt på länge, kan jag säga att det handlar om en osannolik kombination av ordvitsar, ”ur barnamun”, läsarnas egna bilder, pennteckningar, svårbegripliga kåserier och emellanåt en och annan indignerad insändare. På en av tidningens bästa platser, notera! Det som gör den här sidan så extra märklig är att ingenting hålls ihop. Det är som vattentäta skott mellan de olika delarna och helheten lyser totalt med sin frånvaro. Kanske ska man läsa den ofta för att komma in i det? Efter några veckors Namn&Nytt känns det kanske hemtamt med signaturer som Snillet, avslut som ”tycker Emmy” och kåsörer vars namnteckning jag inte kan tyda. Men för mig, som sällanköpskund, är till och med titeln svår. Namn&Nytt. Vilka namn? Var är det nya?

Om tidningssveriges sentimentala rekord hålls av Namn&Nytt,  hittar vi tv-sveriges motsvarighet i ”Har du hört den förut?”

Skojar ni?! Klart att vi har hört den förut. I tjugo år, närmare bestämt. Kanske mer. Det är så mycket som är märkligt med det här formatet att man knappt vet var man ska börja. I programmets begynnelse satt trubaduren Ewert Ljusberg vid öltunnorna och berättade roliga historier ur skägget, på gröt-mål. Tjugo år senare svingar Elsa Billgren ölbägaren medan Arne Weises son drar en bondkomisk anekdot som det skrattas åt både före, under och efter poängen. Hur mycket har de druckit innan kameran slogs på? Finns den här puben på riktigt? Finns den roliga historien som företeelse fortfarande kvar? Finns Arne Weises son? Och finns det publik till det här programmet? Sist men inte minst: vad kommer härnäst? ”Anslagstavlan” med Eric Saade?

Helena Helsing Mork

 

Anorektiska inbrottstjuvar.

Jag läser om ett larm som går på kroppsvikt, så att man kan ha ett husdjur hemma utan att larmet går. Där slutar informationen, men inte jag. Jag ser en ny generation av inbrottstjuvar framför mig med kolossala ätstörningar. De kör Atkins, Danske Rikshospitalen, Ashram, Scarsdale, Grapefrukt-, Popcorn- och Flygvärdinnedieten och även gammal hederlig svält. Allt för att bli husdjurslätta. För mitt inre ser jag tre benrangel som sitter med varsitt glas vatten framför sig och stirra håglöst ner på ett öde köksbord.

-Jag är nere på Labradornivå, säger en till den andre. 

-Då har du fler hus att välja mellan. Jag är tyvärr fortfarande på Grand Danois.

-Åh fan, jag är på Pudelnivå, säger den tredje.

-Kungspudel eller Dvärgpudel? 

De skrattar med sina knarrande röster och beger sig sen ut för kvällens arbete. Kläderna hänger och sladdrar på deras skörbjuggstunna kroppar när de tassar upp mot villan. Ett hus som valts därför att ägarna satt timers i alla rum som tänds och släcks efter ett slumpmässigt mönster som bara berättar en enda sak: VI ÄR I THAILAND OCH ÄR BORTA FRUKTANSVÄRT LÄNGE. 

Det är ett labradorhus och en av inbrottstjuvarna slinker in genom ett 2 dm högt källarfönster. Han rör sig inne i huset och rörelsedetektorerna blinkar till ibland som en trevlig hälsning, utan att starta larmet. Han plockar på sig juveler i en medhavd väska. Silverbestick, kandelaber, en bärbar dator och en dyrbar klocka....sen brakar helvete lös. Hans totalvikt har överskridit gränsen och larmet är öronbedövande. Genom vardagsrumsfönstret ser han polarna rivstarta iväg med bilen. Han skulle vägt som en tax för att få med sig det här bytet inser han.

När väktarna anländer med dragna batongen sitter han på köksgolvet och äter vita bönor direkt ur en burk. Det ligger tre tomma bredvid honom.

-Jag är en labrador, säger han flinande med tomatsås rinnande nedför hela hakan.

 

Anders Tempelman

 

Betydelsen av en bra mamma.

Min mamma är en väldigt pigg 79-åring. Vi pratade om döden häromdagen och hon berättade sakligt hur hon vill ha det när hon går bort. Trots att hon saknar Gudstro vill hon gärna ha en kyrklig begravning, hon tycker att folk ska ge pengar till Läkare utan Gränser istället för att köpa vita liljor och hon vill inte ha någon tjusig, dyr kista. Jag sa att jag redan sparat en gammal flyttkartong för hennes del. Mamma trodde inte att hon skulle rymmas i en sån. Men jag lovade att det nog skulle gå bra om man bara sågade av benen först. Då skrattade hon och sa att jag var sjuk, vilket fick mig att minnas en incident från mellanstadiet.

Jag skrev en uppsats i skolan som handlade om en kille som var barnvakt åt ett spädbarn som aldrig slutade skrika. Jag minns inte detaljerna men däremot slutet, när killen kastade barnet i sopnedkastet och gick hem. Dagen efter ringde min fröken upprört hem till mamma och konstaterade att jag var sjuk och behövde få psykologisk hjälp. Men mamma hade också läst uppsatsen och upplyste fröken om att jag bara hade en lite svartare sorts humor och tackade för samtalet. Sen fick hon flera av sina vänner skratta åt min uppsats och frökens reaktion. Jag tror att det här var startpunkten för mitt intresse att skriva. Och på ett lite omvänt sätt har jag en lärare att tacka för det. Fast mest av allt en klarsynt mamma.

Anders Tempelman

 

Som man sår, får man skörda.

När agnarna ska skiljas från vetet handlar det ofta om vilka referenser man har. Jag tänker på hyllade stjärnskott som Svedmyras ”First Aid Kit” som sin ringa ålder till trots har lyssnat på Patty Smith under hela sin uppväxt. Vad har jag att komma med i en snarlik intervju? Smokie och Penny McLean - två namn som garanterat aldrig kommer att nämnas när Polarprisjuryn sammanträder.

Och den där trion med kesoburkarna? Kunde man förutse att just det särintresset skulle leda till framgång? Eller kunde det lika gärna ha varit såna där plastband som man knöt fyrkantiga stänger av, eller snören man ”tog” av varandra och bildade mönster av fisknät, galgar och den festliga Lillfingergatan.  Kunde det lika gärna ha varit jag som stod där och sjöng stämsång med min kompis, medan vi ”tar” snöret från varandra, självklart i takt?

Och här få man lite grand välja strategi när det gäller uppfostran. Ska man uppmuntra sina barn att vandra den smala vägen, med Joni Mitchell, Folkets Bio och Tranströmer redan från späd ålder? Eller ska man ge efter för ännu en Hits for Kids och Extramaterialet till Twilights 7? Båda strategierna har sina för- och nackdelar.

I en experimentell fas i livet lät vi en av döttrarna lära sig latinska namn på blommor istället för svenska. Vi hade en teori om att det borde vara lika lätt att säga ”pyretrum” och ”anemone nemorosa” som prästkrage och vitsippa. Och när en fiskgjuse figurerade i en sagobok, satsade vi på det uttalet och undvek att säga pippi-fågel. I början funkade det bra.  Det plockades pyretrum så det stod härliga till och framförallt släktingar och andra med få ingångar i kändisvärlden hängde på och uppmuntrade. Men utanför den inre kretsen hade man svårt att hänga med. Dagispersonalen glömde ofta att lägga till ”farfara” när de plockade tussilago. Och när vår dotter la huvudet på sned när hon såg en fågel flyga över dagisgården och fundersamt konstaterade att ”kan det vara en fiskgjuse……?” ja då blev de nästan rädda.

Så vi fullföljde aldrig projektet. Vi gav upp och började acceptera ”sanningar” som ”Trädgårssmurfen är originalartist till sin låt på Smurfhits 7, inte Marcoolio.” Och visst, man ”krattar löv”, (även om man använder en räfsa…) Dock fanns det gränser även för vår nya lite mer tillåtande stil. Vi vägrade exempelvis låtsas att det bara finns två äppelsorter i världen; gröna och röda. Att O´boy är samma sak som choklad, gick vi heller inte med på. Och att man kan äta Semla när på året man vill – glöm det. Nåt jäkla hinder måste det även finnas på den breda vägen, tänkte vi.

Helena Helsing Mork

Sista frizonen.

Hur länge dröjer det innan jag kan använda telefonen i bastun på gymet? Jag tycker om idén att sitta naken bland vilt främmande män och helt plötsligt kunna fiska upp min mobil ur något ospecificerat hudveck. Jag ser framför mig hur jag för ett begåvat telefonsamtal, gärna någon sorts förhandling på engelska eller en intervjusituation där jag svarar på frågor kring min intressanta person. Plötsligt kanske någon öser på med vatten på aggregatet, då sänker jag telefonen lite grann, håller för mikrofonen och ler lite besvärat.

-Jag försöker faktiskt prata här.

Den köttiga mannen med en rygg som en ryamatta lägger tillbaka vattensleven och lyfter handflatorna mot mig i en ursäktande gest. Jag ler, nickar och, om det inte finns risk för missuppfattningar, kanske jag blinkar kamratligt med ena ögat. Jag pratar högt vidare, kanske om parmaskinkans överlägsenhet mot serranoskinkan, samtidigt som jag vilar blicken på en skinntorr farbror i hörnet som drar bort hud från sina hälar med nageln. Jag känner en så gränslös kärlek till det här landet när vi kan respektera varandra på det här fina sättet i ett rum nära kokpunkten för vatten.

Sen ringer jag ett bildsamtal till min äldsta dotter i New York. Jag ber henne att inte slå på kameran från sin sida.

-Man vet ju inte vad det är för pervon som sitter här inne, som jag sakligt förklarar saken för henne. 

Anders Tempelman

Vardagssadism.

Jag är nere på SL-center för att byta ut ett månadskort som slutat att fungera. Kvinnan bakom disken håller som bäst på att hjälpa mig när jag ser den lilla knappdosan på disken. Den har en liten text som säger ”Vad tycker du om servicen som du fått här?” och 5 svarta knappar. Från VÄLDIGT BRA till VÄLDIGT DÅLIGT och hela gråskalan däremellan. Jag pekar på dosan och ler lite.

-Jaha, då ska vi se hur det går för dig idag.

-Ja, skrattar hon. Jag gör så gott jag kan.

-Det tror jag säkert. Hur tycker du att jag ser ut förresten?

-Förlåt? 

-Vad tycker du om mitt utseende? frågar jag och låter min hand smeka knappdosan.

-Ja......bra......antar jag...

-Bara bra eller fantastiskt bra?

Kvinnan tittar forskande på mig och sen på min hand vid knappsatsen.

-...fantastiskt bra?

-Det känns inte riktigt som om du menar det, säger jag och låter mitt pekfinger stanna över VÄLDIGT DÅLIGT.

-Jo, det gör jag, verkligen.

-Kärlek, är det ett ord som poppar upp när du ser mig?

-Nej, det kan jag nog inte säga........

-Du väljer själv, säger jag och trummar olycksbådande på den lägst stående knappen.

-Ok, kärlek, absolut.

-Och vad brukar vi säga till människor vi älskar?

Hon stirrar på mig med en löjligt vattnig blick. Jag låtsas lägga min kroppsvikt på knappen innan hon till slut får mål i munnen.

-Jag älskar dig...

-Vad trevligt. Det gjorde inte så ont va?

Hon skakar på huvudet.

-Men jag tycker inte din känsla för service var så bra, säger jag samtidigt som jag trycker tre gånger på VÄLDIGT DÅLIGT. Sen går jag ut och har en väldigt bra dag.

 

Anders Tempelman

 

Tack Fredrik!

Så här när man fått smälta att tiden när man med gott samvete kan utnyttja sista-minuten-resor och lågsäsongserbjudanden skjutits tio år framåt, börjar jag känna att jag är skyldig Reinfeldt ett stort tack. Mannen har ju gett mig det kosmetikabranschen förgäves försökt sälja i alla tider – en verksam föryngringskur! Från en dag till en annan har jag blivit tio år yngre. Förstår ni vad det här innebär? Plötsligt är jag up-and-coming igen! Jag kan bli påläggskalv! Jag har förflyttats från mitt-i-karriären till ”lovande löfte”! Med tio år längre till pensionen vädrar jag morgonluft. Nu jäklar ska jag satsa. Är det för sent att söka till årets Kycklingstipendium?

Helena Helsing Mork

 

Konsten att stanna i boxen.

Allt kan gå till överdrift; konsumtionen av nötter och frön, glädjen över att plocka svamp och behovet av att tänka utanför boxen. Ja, även det senare alltså.

Visst är det bra att gå sina egna vägar, se möjligheter där andra ser problem, tänka ”jag är inte i filmrullebranschen, jag är i… bildbranschen!” Men att i varje detalj leda uttrycket i bevis – å, det blir så jobbigt! Varför inte snäva till begreppen lite och säga att, ja – det kan vara kul att vara rund när andra är fyrkantiga, men ibland är det skönast för alla om man gör som man kommit överens om.

Ett typisk situation: träningspasset. Det vanliga träningspasset bygger på att det finns en ledare som tänkt igenom och lagt upp passet så att det ska ge ungefär det som vi som antecknat oss för detta vill ha. Ändå finns det påfallande ofta en eller annan som kör sitt eget race. Som bara gör armövningar, trots att vi andra gått över till mage. Som hämtar en matta och gör ryggövningar trots att vi andra övar sida. Som springer på plats när vi andra springer i cirkel. Men vad är det! Varför går sådana människor på gruppövningar överhuvudtaget? Man tycker möjligen att det vore jättelätt att INTE passa en tid, INTE lyssna till tveksamma låtval och INTE trängas med komiskt många andra. Men nej, man pressar sig för att hinna till ett pass, byter om i intimträngsel, svettas med andra – men hit men inte längre – jag följer min egen inre träningscoach minsann.

Samma personlighetstyp, skolad i think-outside-the-box-tänket, går lätt till överdrift även när det gäller att beställa lunch. För att förenkla och samtidigt snabba på processen för oss lunchgäster, har personalen laddat med sallader baserade på pasta, quinoa, matvete, dinkel och bulgur (grov och fin). Det finns sallader för veganer, vegetarianer, köttsugna och fiskälskare. Det finns för fettfobiker, nostalgiker, allergiker, GI-jägare, lökkänsliga och för folk som bara äter vitt kött. Ändå måste vår utanför-boxen-person be om en specialare. En med kamutvete. Kan man få en utan dinkel men med kamut? Svaret är förstås ja. Man kan få hälften hälften också. Och när det blir standard kan man få 25/75. Allt går ju. Bara det att det tar tio minuter längre tid. För oss alla.

Plocka ihop sin egen meny på McDonalds, be om att få köpa endast underdelen när det ingår en överdel, plocka russinen ur kakan och ta bort sista e-et ur ett namn som Beate. Jag säger varför? Är det inte att missbruka markerna utanför boxen.

Helena Helsing Mork

 

Pest eller kolera?

Min 19-åriga dotter och jag ägnar osunt mycket tid åt att tvinga varandra att välja mellan jobbiga saker. Tatueringar och kroppssmyckningar som vi aldrig får ta bort är en avdelning som kittlar vår fantasi enormt. 

-Ok, pappa, antingen CARPE DEIM tatuerat i stor skrivstil runt hela halsen. 

-Felstavat?

-Precis. Eller en delfin med solglasögon, över hela ryggen. Hur ska du ha det?

Med viss vånda valde jag till slut delfinen och såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle visa mig i bar överkropp. Sen var det äntligen min tur. 

-Ja du, Jackie, antingen en korkskiva i underläppen, stor som ett kaffefat. Även om du tar ut den så hänger läppen som en daggmask och sladdrar runt hakan.

-Ok, jag fattar. Vad är alternativet?

-Ett oerhört trovärdigt tatuerat buskage av könshår som sticker ut som kvastar på insidan av låret och ovanför bikinikanten.

Hon tystnade och jag insåg att jag gått lite för långt. Igen.

 

Anders Tempelman

 

Min dag.

En så konstig dröm: Jag sitter vid ett bord med fyra andra personer som känns bekanta men som jag inte kan placera. Det är Min Dag och jag har dukat med yoghurt, valnötter, fruktsallad och gott kaffe. Så börjar jag berätta. Om hur jag stegade rakt in på RMI Berghs trots att mina föräldrar tyckte att jag borde satsa på ”ett riktig jobb”. Hur jag var yngst i klassen (jag säger inte ”underbarn”, men det ligger i luften). Jag släpper några namn som Christina Knight och Per Aronsson och mitt bordssällskap nickar imponerat, väl medvetna om att deras dag, då allt fokus ska ligga på dem, snart kommer.

Menar du att du var med och tog fram We are Family-konceptet med alla kändisar? säger någon när vi kommit in på konkreta framträdanden. Ja, man fick ju kastas in i jobbet direkt, säger jag. Det var ju så det fungerade då. Det här var ju på den tiden det åts fredagslunch uppflugen från La Rochelle, berättar jag. Jag får nästan en tår i ögat när jag tänker på det och förlorar mig i detaljer om ostron som dött någonstans på flyget och kammusslor som budats upp med Ryska Posten. Det är ju länge sedan. Landet var uppdelat i en Brindforsdel och en övrig del. Aldrig möttes de två. En man med långskaftade handskar kom och vaskade silver ur mörkrummets framkallningsvätska. Göteborg fanns inte.

Vi sitter en stund och begrundar det jag sagt och jag ska precis be folk att samlas om en timme för att tillsammans brainstorma över en påhittad pitch, när någon klingar i sitt glas.

Personen i fråga reser sig och säger att jaa Helena, nu är det min tur.

Va? Redan?

Jag tänkte tolka en kund, som du har jobbat riktigt mycket med, fortsätter hon. Men den lika plötsliga som kristallklara visshet som kännetecknar just drömmar förstår jag att jag inte alls är med på ”Stjärnor på Slottet”, utan att jag sitter i ”Så mycket bättre”. Tjejen som nu har kameran riktad mot sig, ja hela bordets fokus, plockar upp bilder på en dansande björn i kedja och visar hur den får personifiera min uppdragsgivare på det mest nyskapande sätt. Hon visar den ena besynnerliga enheten efter den andra och alla runt bordet är med på noterna, applåderar, skrattar och ser närmast nyfrälsta ut.

Men va f… Vad hände? Hur blev det så här? Det var ju min…

Efter det bejublade framträdandet ligger det förväntan i luften och jag känner att stunden trots allt kräver att jag torkar en inbillad tår medan jag med framsträckta händer reser mig och går mot min tolkare för att krama henne. Jag bedyrar att jag känner mig djupt hedrad, något jag sedan upprepar i kameran i en direktintervju efteråt. Gud vad bra det var, säger jag och lägger till nåt om att vi nog kommer att umgås i framtiden, kanske göra nåt projekt ihop. Det sista jag minns är att den dansande björnen seglar upp på någon slags topplista över svenska folkets mest nedladdade reklamfilmer.

Sen vaknar jag. Och ja, lite trött är jag idag. Det måste jag erkänna.

Helena Helsing Mork