TEMPEL Reklam & Underhållning — Reklambyrå i Stockholm

Pest eller kolera?

Min 19-åriga dotter och jag ägnar osunt mycket tid åt att tvinga varandra att välja mellan jobbiga saker. Tatueringar och kroppssmyckningar som vi aldrig får ta bort är en avdelning som kittlar vår fantasi enormt. 

-Ok, pappa, antingen CARPE DEIM tatuerat i stor skrivstil runt hela halsen. 

-Felstavat?

-Precis. Eller en delfin med solglasögon, över hela ryggen. Hur ska du ha det?

Med viss vånda valde jag till slut delfinen och såg framför mig ett liv där jag aldrig mer skulle visa mig i bar överkropp. Sen var det äntligen min tur. 

-Ja du, Jackie, antingen en korkskiva i underläppen, stor som ett kaffefat. Även om du tar ut den så hänger läppen som en daggmask och sladdrar runt hakan.

-Ok, jag fattar. Vad är alternativet?

-Ett oerhört trovärdigt tatuerat buskage av könshår som sticker ut som kvastar på insidan av låret och ovanför bikinikanten.

Hon tystnade och jag insåg att jag gått lite för långt. Igen.

 

Anders Tempelman

 

Nära-döden-upplevelser.

Jag var på soptippen i helgen och kastade mitt förflutna i olika containers. Det kändes tungt på ett svårbeskrivligt sätt och de renande känslorna jag brukar uppleva lös med sin frånvaro. Snarare slogs jag av tidens obönhörliga gång och livets förgänglighet.

Att kasta barnens hopplösa teckningar och talanglösa små konstverkt från dagis och lågstadiet var helt okomplicerat. Men riktigt tungt blev det när mina egna gamla rullband från tonåren hamnade i samma container märkt ”Brännbart”. Alla dessa timmar jag tillbringat med att spela in och lyssna på musik från skivor och radioprogram. När ett mäktigt blandband med hårdock singlade ner i mörkret blev känslorna till slut så starka att jag bestämde mig för att själv krypa ner i containern. Jag låg i fosterställning längst ned på det kalla metallgolvet, bredvid en gammal lamamössa, en ryamatta som luktade kräks och en kartong med gamla herrtidningar från 70-talet. Mörkret föll och jag inväntade mitt öde när jag bländades av en ljuskägla och hörde en röst ropa ovanifrån.

-Vad fan gör du där?

-Inget.

-Där kan du inte vara i alla fall.

-Varför inte det?

-Det är en container för brännbart. 

-Jag har bara ett fåtal amalgamlagningar, om det är det du tänker på?

-Det är avsett för sopor.

-Jag har väldigt låg självkänsla.

-Det hjälper inte, där kan du inte vara.

Så jag kravlade mig osmidigt upp genom att stapla lite frigolitskivor på varandra. En liten folksamling stod och tittade sorgligt på mig när jag kom upp. 

-Jag har gått i dödsskuggornas dal och återvänt, proklamerade jag stolt och torkade bort lite matrester från min dunjacka.

Sen körde jag hemåt igen, med en lite mer positiv syn på livet. Det här att vara i dödens närhet gör underverk med mig.

Ander Tempelman

 

Det sista halmstrået.

Någon ringde igår och sa att han kom från Verkställande Utskottet. Först trodde jag att det var en telefonförsäljare som skulle sälja gödsel och trädgårdsprodukter, men efter något ögonblick mindes jag vagt en lektion i samhällskunskap om politiska organisationer. Politbyrån, Stasi, Verkställande Utskottet...så ungefär gick mina tankar när han plötsligt frågade om jag kunde tänka mig att ta över som Partiledare. 

Jag sa som det var, att jag röstat borgerligt i hela mitt liv.

-Ja, men det är ju jättebra. Då begriper du konkurrenterna bättre än någon av oss.

-Efter min övertygelse har jag röstat.

-Övertygelse är bra, det är precis sånt vi behöver just nu. 

-Jag kan inte stå upp för era ideer, så det är nog ett problem.

-Titta på våra opinionssiffror, så mycket ideer verkar vi inte ha, eller hur? Vi behöver förändra oss, vi kan anpassa oss helt efter dig.

-Men ni står väl för något...

-Vad tänker du på då?

-Inte vet jag, rättvisa kanske?

-Rättvisa, jag antecknar nu, det är bra. Rättvisa, det klingar bra. Eller?

-Jo, det gör det väl.

-Privatisering, vad tror du om det?

-Det är väl ni emot?

-Är vi? Det tror jag inte, men vi kan bli det om du tror att det är bra för oss.

-Ärligt talat så tror jag att ni...

-Vi betalar VÄLDIGT bra!

-Borde ni inte reflektera över vad som gick fel med den förra först?

-Vi är klara med det.

-Och?

-Vi ska sluta säga att någon har vårt fulla stöd när vi egentligen menar tvärt om.

-Ja, undertext är en rätt subtil kommunikationsform.

-Hahaha, du är rolig också, sånt gillar rörelsen.

-Lyssna noga nu. Jag har anlitat svart arbetskraft regelmässigt, fildelat under hela 90-talet, jämfört Thomas Östros med slemproppen och vigt ett helt yrkesliv åt att främja de kommersiella krafterna i samhället. 

-Hand i handske, om du frågar mig. Folkligt och kommersiellt, precis vad vi behöver.

-Jag vill inte ha jobbet.

-Så när kan du börja?

-På torsdag?

 

Anders Tempelman

 

Asociala medier.

Alla företag just nu pladdrar glatt och brett om sina satsningar på sociala medier och menar att de ser den enorma potentialen. Problemet är bara att ingen har ett skvatt att säga som berör något annat än möjligen börskursen. De är snarare en del av vad jag klassar som asociala medier, som dagböcker, symfonirock med mytologiska teman, poesi på påhittade versmått, mimkonst i trikå, introvert videokonst och konstinstallationer i stuprännor etc. Företeelser som säkert är givande och bra för de som utövar dem, men rätt ointressanta för resten av världen. Som mina egna blogginlägg ungefär. Onani i textform.

Anders Tempelman

 

 

 

Uppslag till reality-tv.

”Win Big 2012” handlar om en bunt smällfeta västerlänningar som får åka till ett hus för att bli av med övervikten. Den avgörande skillnaden från andra liknande program är att huset ligger i ett flyktingläger i Afrika. Det här skapar en illusion av samhällskritik som gör att tv-tittarna slipper känna sig som lägre stående varelser som njuter av att titta på freakshows. Snarare skapas en diffus känsla av empati, att det är lika synd om alla egentligen. De som har allt och inte kunnat låta bli att äta allt de ser - och de som saknar allt.

Utröstningarna bland tv-deltagarna bygger på det välbekanta receptet att de som tappat minst i vikt åker ut. Men istället för att skicka hem dem, placeras de i ett grannhus med en stor glasvägg som vetter rakt in mot flyktinglägret. Där sitter de resten av serien i fåtöljer, framför tv-apparater och följer sina forna medtävlares framfart, med skräpmat, fett och socker i en aldrig sinande ström. Frossandet följs av hungriga blickar från flyktingförläggningen och miljoner framför tv-apparaterna. I den här deltävlingen vinner deltagaren som ökar mest i vikt för varje vecka.

TV-tittarna uppmuntras att ringa in och satsa pengar genom ett spelbolag på vem som minskar mest och ökar mest. Varje samtal kostar 19:- varav 2:- går till flyktinglägret. Pengarna till lägret fördelas sen slumpmässigt ut till ett enda tält på flyktinglägret och är ett litet tv-format i sig. ”Flyktingmiljonären” delar inte bara ut pengarna utan följer även de oundvikliga konflikterna och våldshandlingarna som den plötsliga och slumpmässiga rikedomen för med sig. Det blir också höjdpunkter till kvällens nyhetssändning lite senare på kvällen.

”Win Big 2012” är helfinansierat av en samarbetsorganisation för industriellt processad mat och läkemedelsindustrin. När någon dör under tävlingen så plundras de på sina inre organ som sen används i ett annat tv-program under namnet ”Ge och ta 2012” där deltagare som behöver donationer för att överleva måste slåss om organen i en livesändning på Globen. Den slutliga vinnaren i ”Win Big 2012” kliver ut ur sitt hus, lika utmärglad som alla i flytinglägret fast med en enorm mantel släpandes bakom sig. Det är först efter ett tag man inser att det är överskottshud. Jag tror att vi har ett bra tv-år framför oss. 

Anders Tempelman

 

Följande har hänt.

Det nya året inleddes med att jag mötte en främmande man i mitt badrum på morgonen. Han var naken och stod och borstade tänderna med min eltandborste. Obekymrat mötte han min blick och fortsatte som om jag inte var närvarande. Jag stod där helt stum, i någon sorts chock. Då gick han över till att  flossa så att det rann blod ur mungiporna. Flinande mötte han min blick, spottade i handfatet och tog fram min after shave, min deo och mitt hårvax och hjälpte sig själv. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra men bestämde mig för att bara studera det hela, jag visste ju inte om han var våldsam och farlig.

När han gick ut till garderoben följde jag efter honom och tittade på när han rotade igenom alla mina lådor. Sen klädde han på sig och tassade in i mitt sovrum och omfamnade min fru som låg och sov. Hon kvittrade i mörkret och kallade honom älskling. Då började jag verkligen undra vad det var som pågick egentligen. Jag följde efter honom in i min yngsta dotters rum och när han pussade på henne på kinden väste hon att han kunde dra åt helvet, vilket kändes som en enorm lättnad. Var hon den enda som såg den här inkräktaren precis som jag? Han gick nedför trappan och jag följde efter tills vi kom in i min äldsta dotters rum. Han pussade henne på kinden också och mumlade någon fjantigt ömhetsintyg jag inte kunde uppfatta. Hon reagerade inte alls, av panikchock, tänkte jag. Sen tog han på sig min ytterjacka, kände efter att bilnycklarna låg i höger ytterficka, gick ut genom ytterdörren och körde iväg i min bil.

Jag kom på mig att själv att stå och vinka lamt genom fönstret åt honom - mitt nya jag.

Anders Tempelman

 

Många känner sig kallade...

Man behöver inte ha figurerat i många musikaliska sammanhang för att, när det börjar dra ihop sig till jul, känna sig manad att ge sig på en julsång. Kanske är det för att det inte är så svårt, kanske är det för att mänskligheten borde vara förlåtande i juletid. Men redan där är första felet gjort, för jo: det är svårt att sjunga julsånger. Och jo: det finns gränser även för hjärtan fyllda till bredden av julefrid.

Medan jag griljerar, rimmar och pyntar hör jag julmusiken i stereo. Dels från den lilla radion i köket. Dels från dotterns rum i andra änden av lägenheten. Och de frågor jag främst ställer mig är: Hur många toner i ”All I want for Christmas” kan man waila på innan det blir en helt annan sång? Är det verkligen Lotta Engberg som ska sjunga ”Last Christmas”? Har Christer Sjögren sjungit in sin variant på alla existerande julsånger? Är EMD ett pojkband eller ett lussetåg? Är det ok att sjunga ”White Christmas” på svenska så sävligt att man tror att sångerskan verkligen drömmer? Har Peter Jöback sjungit in de julsånger Christer Sjögren glömde? Kan man göra en rockabillyversion av varenda julsång? Står det alltid en ny generation redo för Adolfson & Falks ”Mer jul!” Och kanske viktigast av allt: Vem knäckte raden ”I wish it could be Christmas every day?” En febersjuk?

Helena Helsing Mork

God medeltidsjul.

Förr i tiden fanns ett system för att tillaga flera rätter samtidigt som tilltalar min fantasi enormt. Förenklat kan man säga att det börjar med ett stort djur, sen stoppar man in andra djur i fallande skala i varandra.

Oxen rymmer en hjort som rymmer en gris som rymmer en struts som rymmer en grävling som rymmer en hare som rymmer en uggla som man slutligen pressar in en skogsmus i. Som i sin tur kanske har en liten festlig mandel i stolgången?

Därefter grillar man denna kompakta, ryska docka av kött över en öppen eld tills skogsmusen slutar att pipa. Då trancherar två män köttet med en tre meter lång sågklinga med handtag i vardera ände. På talriken ligger därefter någonting Pancetta-liknande. Eller, som jag brukar säga, en köttrulltårta med hela vår härliga fauna.

Jag kommer därför att laga någonting åt det här hållet i jul, men där jag startar med kalkonen som värddjur och jobbar mig nedåt i näringskedjan.

Smaklig måltid och God Jul kära vänner.

 

Anders Tempelman

 

Lyckan är ett kylskåp.

Jag åker runt med ett trasigt kylskåp i lastutrymmet i min bil. Jag antar att det finns någon sorts symbolik här, men jag är för obegåvad för att se den. 

Samma dag som det började att ge upp livsanden, med flåsande ljud och allt sämre kylning, så brann det i en vitvaruaffär i min närhet och alla priser sjönk med 50%. Jag åkte dit och njöt av att synchroniciteten för en gångs skull var på min sida. 

Annars har hela mitt liv präglats av sammanträffanden som varit kontraproduktiva. En tonårstid märkt av sen könsmognad, det kalla kriget, AIDS, energikriset och stora presenningar över folkölen på helgerna. Jag var för ung för att bli rik på 80-talet och är för gammal för att bli det på 2000-talet. Min bestående känsla är att jag fötts på fel plats och i fel tid.

Jag dagdrömmer om att jag skulle veta allt det jag vet nu (inte jättemycket) och bli geniförklarad i 1600-talets Italien. Jag och Caravaggio skulle vara ute och röja på nätterna och på dagarna skulle jag smidigt leda in Galileo Galilei på de spår som skulle göra honom världsberömd. Kanske skulle jag lotsa Shakespeare lite elegant och bistå med teman för hans skapande. "Vad tror du om en pjäs med en dansk prins?" Medicifamiljen skulle finansiera mitt liv i lyx och överflöd men eftersom jag har svårt att hålla tyst skulle jag snart få katolska kyrkan över mig. (Både bildligt och bokstavligt om man känner den rätt.)

Dagdrömmen tar slut när jag eldas upp vid en stolpe på Piazza della Signorina, samtidigt som jag kommit fram till soptippen som stänger grindarna framför ögonen på mig. Jag vänder hemåt med mitt uttjänta kylskåp och inser att för min sort finns ingen perfekt epok. 

Anders Tempelman

Medan det gillas på fb...

När det gäller underhållning undrar jag främst två saker: vad är det som är så roligt med otrevliga människor? Och vad får vuxna att frivilligt utsätta sig för dem framför kameran? Arga snickare, elaka kockar, överlägsna inredare och taskiga frågesportsledare – räcker det inte snart?

Nej, säger cynikern i mig, det finns fortfarande ett par spännande programidéer kvar att utforska: Det riktigt förnedrande tv-programmet om hygien och kroppsvård, tex. ”Äntligen ren”, ”Arga hudterapeuten” eller ”Du är vad du luktar.”

Jag ser framför mig fyra vuxna människor med olika bakgrund som vaskats fram bland 1000-tals sökande. Det är singelkvinnan med torr hud och självsprickor. Den medelålders brandmannen som svettas mer än vad hans kollegor står ut med. (Kanske rent av anmäld av dem – här är högt i tak för publik förnedring.) Fembarnsmamman som envisas med att ha långt hår. Och ljudteknikern som slarvar med tandhygienen.

Det här gänget kommer vi sakta att lära känna antingen vi vill det eller ej. Vi får följa med fembarnsmamman till Björn Axéns efterträdare där hon tvingas höra frisören skälla ut henne innan han nådigast klipper henne i en frisyr som Alexander Bard bestämmer.

Singelkvinnan kommer att få skriva meningen ”torr hud är inte en åkomma, det är ett uppdrag” i skrivstil med en tub Idomin tio gånger. (Här kan det komma in ett inslag om att hon har dyslexi också.) Brandmannen får lukta på diverse äckliga dofter och sedan gradvis förstå att han är en av dem. Och ljudteknikern får följa med till en tandhygienist som kommer att skrapa loss en tesked onämnbara substanser som ljudteknikern sedan kommer att få titta på, förfasa sig över och jämföra med en tesked wasabi.

Det här, mina vänner, är vad vi har att se fram emot i tv-soffan om kvällarna framöver.  Tätt följd av en säsong av ”Rabiate Trädgårdsmästaren”, ”Folkilskna Mattanter” och ”Rasande Psykoterapeuter.” Det har bara börjat.

Helena Helsing Mork